Djupare tankar om boken
Kategori: Allmänt
Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnelbana i det kärnvapendrabbade postapokalyptiska Ryssland. Majoriteten av boken utspelar sig under marken i tunnelbanan där de få överlevande nu bor, antingen på en av de få bebodda stationerna som nu fungerar som städer eller i tunnlarna mellan de olika stationerna. Miljön är mörk, ovälkommande och metron är en farlig plats att leva i. Detta ger boken en mörk och deprimerande ton. Många av karaktärernas samtalsämnen handlar om livet i metron och människans plats i ”den nya världen”.
"Vi hör inte hemma däruppe. Världen tillhör inte längre oss, Hunter. Världen tillhör inte längre oss..." – Sashja, Sida 43
Miljön passar boken och dess karaktärer väl då den påverkar deras tankar och åsikter. De flesta står fast i tron om att de är den sista "riktiga" generationen människor och att världen inte går att återskapa. Många har redan gett upp hoppet och kampen att överleva eftersom de tycker att de bara fördröjer det oundvikliga. Livet i metron är en ständig kamp om överlevnad, man måste kämpa bara för att äta för dagen och de flesta går hungriga. Många av dem som har det svårt väljer att bli banditer i tunnlarna som rånar förbipasserande karavaner och resenärer vilket gör det ännu svårare för dem som bor på stationerna och på grund av detta väljer flera att göra detsamma och gör det bara ännu värre.
Livet i "den nya världen" som metrons befolkning ibland beskriver livet i metron som har förändrat klassamhället helt och hållet. De som förr var rika och berömda har nu ingenting att bidra med och är på botten av samhället medan folk som man förr såg ner på som tågchaufförer eller underhållsarbetare i tunnelbanan behandlas nu nästan som gudar. De vet nästan allt som det finns att veta om världen som de bor i och man ska respektera och ta lärdom av dem.
Ett klart budskap i boken är att man aldrig ska ge upp, Artiom följer sitt mål trots alla faror och hinder han stöter på. Då många i hans läge hade gett upp för länge sedan så fortsätter Artiom och förlorar aldrig hoppet. Jag tror det författaren Dmitrij Gluchovskij ville få fram med boken var att beskriva vad som skulle kunna hända om samhället kollapsade och mänskligheten var nära sin förintelse. Hur skulle folk reagera och hur skulle världen se ut? Man skulle kunna beskriva hela boken som en lång beskrivning av kärnvapenkrigets fasor och följder. Författaren vill att man ska tänka om och inte ta allting som man har för givet.